Universitetet för mig är just nu bara kopplat med massa ångest, dåligt självförtroende och panik. Imorgon ska jag försöka ta tag i det jag började med för ett år sen men då inte kunde avsluta för att jag mådde för dåligt. Jag har två kurser kvar och en uppsats, det låter väll inte så mycket tycker kanske ni men för mig känns det som ett berg. Ett berg jag inte kan se toppen på, toppen är högt ovan molnen och känns övermäktigt. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Har sett fram emot att skolan ska börja igen hela hösten, att bli klar med skiten men nu när jag ligger i sängen kan jag inte göra annat än att gråta. Jag ska ge det en chans, jag måste, jag vill men ändå inte...

Önska mig lycka till..