Lördag 11/4 2015

 

För ganska exakt en månad sen händer det något som har ändrat mitt liv framöver, jag förlorade min älskade Farfar.

 

Farfar hade varit sjuk under en längre tid och tillslut orkade hans kropp inte med längre. Självklart har detta varit extremt jobbigt, han är det första av 4 mor/farföräldrar som jag har behövt säga adjö till och det känns förfärligt! En liten tröst är att jag vet att han har det så mycket bättre uppe bland molnen än vad han hade det den sista tiden i livet. Det var fint när han gick vidare, om man får säga så. Han somnade in på kvällen den 5/3, vi som kunde var med honom och höll honom i handen ända till sista andetaget. 

 

Igår var hans begravning, den var jättefin. Kyrkan var fin, musiken perfekt, familj och vänner var samlade och jag fick en konstig känsla av att farfar tittade ner på oss. Jag försöker intala mig själv att det är okej att vara ledsen, att sakna men på samma gång känns det så fel. Jag vill egentligen vara glad och leva mitt liv, jag vet att farfar hade velat det, men samtidigt känner jag mig så skyldig på nått sätt, jag lever men inte farfar. Jag hoppas att den känsla jag har är övergående och att jag snart kan njuta av att leva med farfar med mig i mina tankar och inte bara känna ett tomrum av saknad. 

Min älskade farfar <3